De vackra trädekorationerna i vindskivan över farstukvisten är ett exempel på svensk snickarglädje utförd av kringresande hantverkare i mitten av förra seklet.
Naturen visar upp sina vackraste sidor oavsett årstid, och framförallt hösten har den fördelen att det finns gott om svamp i de omgivande skogarna.
Peter Klint i full färd med en av årstidens favoritsyssel-sättningar: svampplockning. Det finns framförallt gott om kantareller i trakten.
Huset är rena sinnebilden av den faluröda svenska stugan, men inomhus är stilen rå, spartansk och milsvid från det rustikt traditionella. Och ändå inte.
För Peter Klint, som är fjärde generation i en väldigt speciell designerfamilj, har skalat av interiören ända in till benet och på så vis fått fram det autentiska både i design, tradition och i husets ursprungliga material.
I vardagsrummet skapar de grova väggarna en tidlös och rå inramning för det enkla möblemanget, där bara ett fåtal färger lyser upp. Den blå mattan har designats av Peter Klints mor, Vibeke Klint, och både Le Klint-lampan på väggen och gungstolen kommer från Peters barndomshem. Fällbordet är designat av Mogens Koch och köpt second hand. Soffan har han fått av en vän och över armstödet ligger en pläd designad av Grethe Weber och Kristine Kjærholm.
Runt matbordet står en kyrkstol designad av Peter Klints farfar, Kaare Klint, två portugisiska pinnstolar, ett par wienerstolar och en gammal skolstol. Pallen i bakgrunden kommer från en gammal teknisk skola som sålde pallarna när den stängde. Matbordet har Peter Klint själv gjort och den randiga kannan har han köpt i en second hand butik eftersom den påminde honom om en kanna från föräldrarnas sommarhus.
På några inbyggda hyllor står träklossar från snickeriverkstaden mellan bland annat en Buddhafigur från Kambodja, små lackskålar från Thailand och par ändstycken till gardinstänger.
Efter att ha färdats länge genom mörkgröna granskogar anländer man till en stor glänta och det klassiskt faluröda timmerhuset.
I likhet med andra hus av denna typ smälter det in naturligt i omgivningarna – utan att göra mycket väsen av sig. Men samtidigt pryder det sin plats med eleganta tecken på välstånd, som den dekorativt lövsågade vindskivan över farstukvisten.
Lyckligtvis är nätverkstäckningen eländig här inne i skogen, berättar husets ägare, Peter Klint, som njuter av frånvaron av tv och dator när han stiger ut ur bilen och in i det ca 200 år gamla huset.
– Man kommer automatiskt till ro. Om hösten finns det massor av svamp i skogen och om våren växer det vilda påskliljor. Naturen visar alltid upp sina vackraste sidor, även på vintern. Här är galet vackert när snön har fallit, berättar han.
Skulpturen på fönsterbrädan är gjord av Kristian Dahlgård Larsen, som är en av Peter Klints vänner. Fällstolen är designad av Mogens Koch, och det iögonenfallande elementskyddet är i själva verket urfrästa handtag till luckor i Klints Milanokök De kunde lika väl tjänstgöra som elementskydd istället för att ligga undanstoppade för förvaring. Fotografiet på väggen är gjort av Peter Klints exfru, Susanne Mertz.
I köket dolde en ny väggpanel de ursprungliga timmerstockarna med spår av gamla tapeter. I Peter Klints stilrent strama inredning med öppna möbler och två minimalistiska spots framstår väggen i det närmaste som ett konstverk. Köksbordet har han gjort själv, liksom skärbrädor och den fyrkantiga skålen i trä. Servisen på hyllorna tillhörde hans släkting och följde med huset. Det är Tranquebar från Aluminia kompletterat med diverse loppisfynd.
Från den blå dörren i köket kommer man in i en liten hall som leder till ett badrum och ett rum med en eldstad. Dörrarna har han hittat på olika ställen och de har ersatt MDF-dörrarna som man hade satt in vid den förra renoveringen av huset. Den blå dörren hittades i en lada och är omkring 200 år gammal.
Peter Klint ärvde huset av en släkting för tio år sedan. Det var då fullt möblerat och ombyggt av släktingen, som bland annat hade isolerat och klätt väggarna med spånplattor.
Allt revs ner. Inte för att Peter Klint ville föra tillbaka huset till en gammal lantlig stil, utan för att han föredrar ett mer tidlöst uttryck – och även för att han har en speciell känsla för hantverk och material.
Det är en känsla han haft sedan barnsben, som fjärde generationen i en familj av möbelarkitekter och konsthantverkare. Peter Klint är barnbarn till arkitekten och möbeldesignern Kaare Klint, vars far var arkitekten bakom Grundtvigskirken, P.V. Jensen. Modern, Vibeke Klint, en av Danmarks mest berömda vävare och textil- formgivare och fadern, Morten Le Klint, var landskapsarkitekt.
Trappan leder upp till övervåningen där det finns tre rum. Genom dörren ser man in i rummet med eldstaden, där det står en bäddsoffa som Peter Klint själv har byggt. Mattan i rummet med eldstaden kommer från barndomshemmet och i förgrunden ligger en Vibeke Klint-matta, sliten efter mångårig användning.
Huset rymmer inte mindre än fem eldstäder. Här syns den öppna spisen och en kamin i sovrummet på övervåningen.
Peter Klint är själv utbildad skeppstimmerman, men började för några år sedan designa och bygga kök till privata hem med fokus på funktionalitet, kvalitetsträ och enkelhet i uttrycket.
– När det gäller sådant blev jag miljöskadad i väldig späd ålder, säger han glimten i ögat.
– Min farfar var Kaare Klint, och jag är otroligt fascinerad av den tradition som han står för. Han försökte alltid att ta avstamp i traditionen. Han tittade på vad som redan fanns, förenklade det och skalade bort dekorationer. Och så tog han avstamp i funktionen. Han brukade säga att, om du har klart för dig vad du vill uppnå med designen, så ritar den sig nästan själv. Om utgångspunkten istället är att den ska ”se ut på ett visst sätt” går det inte.
Den vackra skickarglädjen i vindskivan över farstukvisten skapades ursprungligen av kringresande snickare. De små fönstren är också original, men tyvärr har de övriga fönstren i huset med tiden blivit utbytta.
Hos farfadern Kaare Klint föddes formen och uttrycket ur traditionen, och detsamma gäller i Peter Klints timmerhus.
De vackert patinerade väggarna i grånat trä berättar en historia om hur timmermän i slutet av 1700-talet högg timmerstockar som håller huset torrt och friskt än idag, och de lövsågade ornamenten över farstukvisten är ett exempel på svensk snickarglädje utförd av kringresande hantverkare.
I köket har Peter Klint själv byggt en öppen köksmodul, som är inspirerad av den sparsmakade enkelhet som präglade köken under husets byggnadsperiod. Det är det rum han vistas mest i och här drömmer han om att få
en vedeldad kamin.
Han har även själv gjort alla skärbrädor som står på köksbordet och en stor, fyrkantig träskål som används till frukt eller grönsaker.
När han tog bort väggpanelerna i köket kom han in till husets obehandlade timmervägg som bar spår av gamla tapetrester. Tapetbitarna har han låtit sitta som en dekorativ utsmyckning från det förflutna.
I mitten av huset, på övervåningen, är taket mjukt välvt, vilket skapar en särskild stämning på trappavsatsen. Tavlan på väggen stammar från Peter Klints barndomshem.
Rosa och orange färger lyser upp mattan i sovrummet. Mattan är designad av Vibeke Klint, vars gamla arbetsbord också har fått en plats i rummet tillsammans med två stolar designade av Poul Kjærholm. Figuren på bordet kommer från Kambodja och kistan används till mussäker förvaring av täcken och sängkläder. Den är gjord av sandelträ och avger en svag behaglig doft.
Runtom i hela huset skiner hans bakgrund från en designfamilj igenom. På väggen och över matbordet syns Le Klint-lampor – företaget grundades av Tage Klint, som var bror till Kaare Klint – på golven ligger mattor designade av Vibeke Klint, och ett fantastiskt elementskydd i mörkt trä visar sig vara ett ”arkiv” av utskurna handtag till Milanoköket som Peter Klint själv har designat.
Runt matbordet står en samling stolar, som bland annat rymmer Kaare Klints kyrkstol och ett par portugisiska pinnstolar som var en av hans inspirationskällor. Möblemanget är sparsamt och det bidrar till att framhäva enkelheten hos möblerna och materialen både i såväl interiören och de grova timmerstockarna.
– Jag tycker att det är fantastiskt att få fram det autentiska. I det här huset har ingen arkitekt eller designer gjort ett dugg. Allt är gjort av hantverkare, vars traditioner har vuxit fram genom århundraden. Det är en alldeles speciell estetik.
